När lillasyster föddes, del 1

Efter 2 veckor av hoppfullhet, tvivel, hinnsvepning, 3 cm öppenhet, en slempropp och massa förvärkar vaknar jag upp tisdagen den 18:e augusti med noll tecken på att den här dagen skulle bli dagen med stort D.

Efter en lugn förmiddag, som spenderades med att sy på ett babynest, tvingar jag iväg familjen till stan för att jag helt enkelt inte orkar att sitta hemma och vänta längre. Vi beställer lunch, instagrammar en familjebild i väntans tider och äter upp maten. Därefter strosar vi runt bland affärerna när jag plötsligt får en värk. Att få värkar var inget ovanligt men ändock obehagligt så jag stannar upp och andas varpå min sympatiska man utbrister:
"Nej, stanna inte! Fortsätt att gå så att det kommer igång på riktigt!".
Jag slänger en måttligt road blick på honom och fortsätter att gå som den lydiga frun jag är. Efter en stund kommer det en till värk men vi känner oss ändå övertygade om att det är falskt alarm så vi beger oss till mataffären för att handla. På vägen dit skickar jag ett sms till min syster (som hade begärt uppdatering vid minsta lilla tecken) och berättar om värkarna som varit. 

Vi går in till affären och där välkomnas jag av ännu en värk och vi bestämmer oss för att handla lite snabbare än vanligt, bara utifall att. Jag fortsätter att uppdatera min syster och hon tycker att vi ska åka in och efter ytterligare någon värk så börjar jag att hålla med henne. Vi beger oss hemåt med matvarorna och förvarnar barnvakten om att det kan vara på gång och att vi nog behöver åka in på en koll ganska snart. När vi kommer hem skyndar maken sig att ge dottern mat medan jag andas igenom några värkar och uppdaterar familjerna om att vi ska åka in - för det är ingen tvekan längre, jag känner igen den här sortens värkar, det är på riktigt. 

Vid klockan 17 startar vi bilen och ringer förlossningen medan vi kör mot barnvakten. Värkarna kom bara med 10 minuters mellanrum men eftersom första förlossningen var snabb och min kära barnmorska hade fått mig att lova att åka in så fort jag trodde att det var på gång så ville vi inte vänta längre. Maken meddelar förlossningen att vi är på väg och de svarar lite nonchalant att vi får komma men att vi ska ställa in oss på att få ta några promenader runt området med tanke på att värkarna inte kom så tätt. Jag blir irriterad över deras svar och tänker:
"Vänta ni bara... ni ska få se, här kommer det inte att behövas några promenader, här kommer det att gå undan!". 

Vi möter upp barnvakten (aka klippan Eva), småpratar igenom några värkar och lämnar dottern utan minsta lilla gråt. Värkarna kommer nu med 8 minuters mellanrum och vi åker vidare mot förlossningen. Resan tar lite längre tid än beräknat på grund av avstängda vägar och samtidigt så gör värkarna mer och mer ont. Efter en värk utbrister jag, lite skämtsamt men ändå allvarligt:
"Hur kan man utsätta sig själv för det här igen?!".

Fortsättning följer i del 2 som ni hittar här. ❤