Igångsättning pga tidigare snabba förlossningar


Måndagen den 8 oktober vaknade jag kl 4 och kunde inte somna om. I flera dagar hade jag sovit dåligt, gråtit och känt sådan ångest och nervositet över den här dagen.

Efter att ha genomgått två snabba intensiva förlossningar tog jag redan i somras upp frågan över igångsättning med min barnmorska. Hon förstod och tog frågan vidare till läkaren och det blev godkänt att jag skulle få en bedömning av igångsättning när jag hade gått 39 fulla veckor - närmare bestämt den 8/10 då jag skulle vara i vecka 39+1.

Vi hade haft ett falskt larm tidigare och en hel del förvärkar så mina föräldrar var på plats sedan några dagar tillbaka och de var tvungna att åka hem den 9/10, så förlossningen behövde verkligen startas nu av praktiska skäl och jag hade sådan ångest över hur vi annars skulle lösa det med barnvakt, tänk om jag måste föda ensam eller hemma med två barn som tittar på. Tårarna rann ofta.

Kl 6 steg jag upp ur sängen och tog en dusch, sedan satte jag mig i köket i mörkret medan resten av huset sov. Strax därefter kom mamma och gjorde mig sällskap. Jag var så nervös och kunde inte tänka på situationen utan att bryta ihop. Dagen innan hade jag lyssnat på lovsången nedan om och om igen:
På Dig min Gud förtröstar jag
när oro skymmer min morgondag
För jag vet Du är trofast emot mig
När svårigheter omger mig
så är jag ändå trygg hos Dig
för jag vet att Du aldrig lämnar mig
Är det natt eller dag Herre på Dig förtröstar jag

och den texten bar jag i mitt hjärta.

Kl 9 var det dags att infinna sig på bedömningsmottagningen och min barnmorska hade sagt att vi skulle förbereda oss på en igångsättning men att det kunde senareläggas beroende på plats och kroppens mogenhet.

Vi sätter oss i väntrummet och all min energi går åt att hålla tårarna borta. Vi får börja med att göra en CTG som ser bra ut, sedan får vi träffa läkaren.

Vi visste inte vad vi skulle vänta oss och om vi skulle behöva strida för vår sak så vi följer med läkaren in till rummet fullt beredda på att släppa lös tårarna och med tusen argument redo. Vi får berätta vår historia och läkaren svarar förstående med ett "Ja du är nog gjord för att föda barn". Därefter skissar han upp en skala och berättar grundligt vilka kriterier som gäller angående kroppens mognad för att de ska bevilja en igångsättning och sedan gör han en undersökning. Under undersökningen säger han ingenting, verkligen inte ett ord, och jag försöker febrilt att läsa av honom men tydligen har vi fått läkaren med världens bästa pokerface och jag blir livrädd för att kroppen inte ska vara mogen nog. När han är färdig säger han "ta på dig så ska jag berätta hur det ligger till".

Jag klär på mig och vi sätter oss nervöst ner medan läkaren tar fram sin skala igen och när han punkt efter punkt placerar oss på rätt sida så känner jag hur lättnaden sköljer över mig. Vi får bli igångsatta direkt om vi vill - och det ville vi.

Medan vi går ner till förlossningen meddelar vi våra nära om beskedet och jag känner mig så glad och taggad. Äntligen kunde jag lägga mina tankar på själva förlossningen och inte på omständigheterna runt omkring.

Igångsättningen startar Kl 11.45 med att de tar hål på hinnorna och vattnet flödar. Molvärken kommer direkt men inga tydliga värkar så vid kl 14 sätter de in värkstimulerande dropp på lägsta nivå. Jag får lite oregelbundna värkar men de är inte tillräckligt starka.

Maken påpekar att han inte sett mig såhär glad på flera veckor och det var sant - jag skulle ju få föda barn, vi var på plats i tid och barnen var i tryggt förvar. Det var under bästa möjliga förutsättningar och ångesten var som bortblåst. Det var ett bönesvar.

Kl 15.15 sätter de elektrod på bebisen då den andra tappade kontakten och då gör barnmorskan en undersökning som visar status quo. Fortfarande 3 cm öppen och lite kvar av tappen. Barnmorskan pratar nu om att höja droppet men eftersom jag hade fått någon värk strax innan som känts mer i ryggen så valde vi att avvakta ett tag till.

Vi blir ensamma i rummet och jag står och hänger över gåstolen samtidigt som värkarna tilltar. Maken undrar om jag inte ska be om lustgas men jag vill inte verka för klen så jag avvaktar. Jag andas igenom två värkar till men det gör alldeles för ont och det känns som ryggen ska gå av så vi ber om lustgas. Kl är nu 15.40. Barnmorskan kommer in och säger att hon precis hade tänkt komma in och höja droppet men eftersom jag nu hade fått så ont så avvaktade hon. Jag får lustgas på låg dos som sedan höjs men då blir jag så illamående och yr så jag ber dem att sänka igen. Lustgasen tar inte bort smärtan men den är skön att fokusera på. Värkarna sätter sig mest i ryggen och kl 16 får jag en värmekudde som de trycker mot ryggen under värkarna. Själv har jag svårt att hålla kroppen stilla för att det gör så ont.

Nu känner jag också att jag behöver kissa, och jag laddar för att hinna gå mellan värkarna men eftersom äldsta dottern var på väg ut i toaletten när hon skulle födas så tyckte både vi och barnmorskan att det vore smartast att kolla läget först. Så vid 16.15 kollar hon läget och på en timme har jag gått från 3 cm öppen till 7 cm öppen så något toabesök blir det inte. Värkarna fortsätter att öka och trycket nedåt börjar komma. Kl 16.21 stängs droppet av för då har jag haft 6 st värkar på 10 min och jag får ligga på sidan för att minska trycket nedåt. Jag ligger så i någon värk men viljan att trycka ökar så barnmorskan kollar läget igen kl 16.30 - Då är jag fullt öppen och får krysta när jag vill. Barnmorskan säger att bebisen ligger högt upp men efter första krystningen sjunker hon ner så att de ser huvudet. Jag får frågan om jag vill känna men det vill jag inte, men jag frågar mannen om bebisen har hår, vilket hon hade precis som jag hade misstänkt.

Jag älskade att krysta under min första förlossning men det gjorde jag inte nu. Det gjorde vidrigt ont. Jag får krysta och andas om vartannat för att kroppen ska hinna med och klockan 16.35 är hon ute och läggs på mitt bröst. Lite blå (hon hade tydligen haft navelsträngen runt halsen enligt journalen) och indränkt i fosterfett men fullkomligt perfekt - vår älskade tredje prinsessa.

Om jag är glad att vi blev igångsatta? Förlossningen tog 5 h från att hinnorna togs, men bara 1,5 h från att värkarna hade kommit igång - så ja, jag är väldigt glad och tacksam att vi fick en igångsättning. Även om jag kan känna lite skuld över att vi tvingade ut henne så är jag glad att vi fick uppleva en förlossning med en bra, omhändertagande och engagerad personal och att vi slapp oron över att fixa barnvakt och hinna in i tid. TACK JESUS!

Kommentarer