Jesus i vardagen

Jag älskar att möta, uppleva och lära känna Jesus i kyrkan, genom lovsången, genom bibeln, genom bönen och genom hemgruppen men mest av allt älskar jag att få möta Jesus mitt i vardagens sysslor. 

Jag har en deadline på kursen jag läser, första uppgiften ska strax skickas in och jag har kämpat i flera dagar för att svara på en rad frågor och skriva en reflekterande text. Jag har inte använt min hjärna på det sättet på två år. Min hjärna är helt inställd på vilken konsistens bajset har, om hur verklighetstroget barnprogrammet Biet Maja är och att vällingen håller på att ta slut. 

Jag har kämpat genom sömnbrist, förkylning och extra gnälliga barn att försöka få en liten stund över till att tänka och skriva utan framgång. Allt eftersom dagen för deadline närmat sig så har jag blivit mer och mer stressad över detta och känt missmodet smugit sig på - ska jag inte klara detta? 

Idag visste jag att jag måste ta varje ledig stund till att plugga och för ovanlighetens skull lyckades jag få lilla T att sova i vagnen samtidigt som stora T sover i sitt rum. Jag dricker en kopp kaffe, ber en bön - "Okej Jesus, nu vet du att du måste hjälpa mig för jag klarar inte det här själv, jag är för trött för att tänka." - och sätter igång. En frid sköljer över mig, spärren släpper på en gång och efter att ha kämpat med att nå upp till minimigränsen på orden så står jag nu med tre ord till godo mot den övre gränsen. Det är ett unikt fenomen som kanske aldrig tidigare har hänt när jag skriver en text eftersom jag inte är någon ordbajsare. Stenen som jag har gått och burit på har släppt från mitt hjärta, jag är äntligen klar med texten och allt jag kan säga är: Tack Jesus för friden och hjälpen att tänka!