Förlossningshistoria, del 4

Här hittar ni:
Förlossningshistoria, del 1
Förlossningshistoria, del 2
Förlossningshistoria, del 3
Förlossningshistoria, del 5
____________________________

Efter att barnmorskan slängt ur sig kommentaren "du ska föda barn nu" så följer en uppmaning om att gå på toaletten samtidigt som hon går ut ur rummet för att hämta något. Hennes uppmaning grundade sig antagligen i faktumet att en överfylld blåsa kan vara i vägen när barnet ska ut och även fast jag inte var ett dugg nödig så gjorde jag som jag blev tillsagd. 

Maken hjälper mig in till den delade toaletten (ni vet, två dörrar, två ingångar - en till vårt rum och en till en annans) och jag drar ner nättrosan och börjar att huka mig ner. Sedan vrålar jag. Precis samma högljudda vrål som de har i alla förlossningsserier och som jag aldrig trodde att jag hade i mig:

"DET HÄR GÅR INTE!! DEN KOMMER NU!! DU MÅSTE KALLA HIT DOM IGEN!!"

Maken tror inte riktigt på mig men trycker ändå på knappen och i samma sekund kommer en sköterska in (som såklart hade hört mig långt ut i korridoren) och undrar vad jag håller på med. Jag svarar att de sagt åt mig att gå på toaletten men att det inte går. Sköterskan och maken hjälper mig tillbaka till sängen och då kommer vår barnmorska in igen. Hon tittar och säger: "Den där promenaden gjorde susen - nu ser vi huvudet."

Så var det då dags. Stunden som vi hade väntat i flera år på. Jag var väldigt tyst under hela förlosssningen (ja, alltså, förutom vrålstunden inne på toaletten) och jag yttrade ett svagt "jag är lite rädd" innan det var dags att krysta. Allt hade ju gått så snabbt och jag kände mig lite skakad över att det helt plötsligt var dags att föda - men den rädslan blev inte långvarig. Att krysta var nämligen det bästa på hela förlossningen och istället för att känna den där hemska smärtan så kände jag bara ett gigantiskt och enormt tryck som inte gick att stå emot.

Jag stänger ögonen, börjar krysta och följer barnmorskans (och kroppens) direktiv - jag krystar när och så länge hon vill och jag andas när hon säger att jag ska andas. Under tiden påpekar både hon och maken att bebisen har hår (som jag redan var övertygad om att den skulle ha) och hur duktig jag är.

Knappt 10 minuter och några enstaka krystvärkar senare försvinner trycket plötsligt och en fantastisk lättnadskänsla sköljer över hela kroppen samtidigt som det hörs ett högt bebisskrik i rummet. Nu öppnar jag ögonen och får se henne, vår dotter, för första gången.