Förlossningshistoria, del 2


Här hittar ni:
Förlossningshistoria, del 1
Förlossningshistoria, del 3
Förlossningshistoria, del 4
Förlossningshistoria, del 5

När vi kommer hem sätter vi oss i soffan och slötittar på några serier. Efter en kort stund däckar maken på golvet och jag på soffan och när vi vaknar, sådär två timmar senare, så fortsätter vi med dagen. Maken lagar mat och jag sitter i soffan med en stark, men fullt hanterbar, mensvärk.

Efter maten sätter vi oss och spelar tv-spel i väntan på att tiden ska gå och samtidigt börjar mensvärken övergå till väldigt oregelbundna värkar. När klockan slår 16 och pauserna i spelet kommer allt mer regelbundet så bestämmer vi oss för att det är dags att börja klocka värkarna. Spelet stängs av och maken tar fram mobilen. Värkarna kommer med 6-8 minuters mellanrum och nu börjar vi prata om när vi tror att vi kommer att få åka in - maken gissar på kl 20 och jag gissar på midnatt. Båda hade fel. 

Jag ställer mig upp och promenerar lite lätt när värkarna kommer för jag märker att det gör ondare då och jag tänker (helt logiskt) att det skulle påskynda processen - jag ville ju få träffa bebisen snart! Efter några värkar ger jag dock upp det här självskadebeteendet och sätter mig i den bekvämaste ställningen i vår korgstol med två vetekuddar som hjälp - en på magen och en på ryggen. Under den här tiden säger jag upprepade gånger till maken att jag INTE vill åka in för tidigt för jag vill inte att vårdpersonalen ska tycka att jag är en mes eller att det skulle visa sig att jag bara är öppen 1 cm och bli hemskickad igen.

"Jag ska vara hemma så länge det bara går!"

Vid klockan 18.20 kommer det till en punkt när jag helt plötsligt känner att nu klarar jag inte mer, nu måste jag få hjälp. Värkarna kommer med 3-4 minuters mellanrum och varar i cirka 1 minut. Maken ringer förlossningen och vi är välkomna in. Jag går ut och sätter mig i bilen medan maken skickar sms till familjerna, matar djuren (som jag för övrigt bett honom att göra tidigare under dagen och var väldigt irriterad över att han skulle göra just NU) och packar in det sista. 

Resan till sjukhuset tar ungefär 20-30 minuter och på vägen dit får vi stanna för både tåg och cyklister som jag satt och muttrade argt åt. Under resan svalnar vetekuddarna snabbt och jag får nöja mig med att bara andas igenom värkarna. Nu börjar jag bittert tänka att jag inte kommer att hinna få någon epidural - och det skulle visa sig vara en helt korrekt tanke. 

Kommentarer

  1. Du är så duktig på att skriva, man vill inte att det ska ta slut. Kram mamma♥

    SvaraRadera
  2. Ja det ska verkligen bli spännande! :)

    SvaraRadera
  3. Du har en jättefin blogg!


    http://www.michellesarvilahti.com/

    SvaraRadera
  4. Så roligt att läsa din förlossningsberättelse nu när jag är så nära :) hoppas jag hinner på alla delar! :) kramis

    SvaraRadera
    Svar
    1. När var det du var beräknad? Har några delar kvar, men lägger nog upp del 3 imorgon! :) Kram

      Radera
    2. Wiie, spännande :D Har ca 5 veckor kvar nu, så hoppas bebis vill stanna inne ett litet tag till ;)

      Radera
    3. Åh, inte långt kvar alls ju! Men ja - ett litet tag till får väl det lilla livet se till att hålla sig i magen :)

      Radera

Skicka en kommentar

Tack för att du tar dig tid till att lämna en kommentar! Det gör mig så glad! ❤

(Kommentarer som enbart innehåller reklam tas bort)