Förlossningshistoria, del 1

Här hittar ni:
Förlossningshistoria, del 2
Förlossningshistoria, del 3
Förlossningshistoria, del 4
Förlossningshistoria, del 5

Här kommer den. Min förlossningshistoria - min snabba förlossningshistoria. Överkänsliga läsare varnas. ❤

Vecka 40+6. Sex dagar över tiden. Jag och maken går och lägger oss i sedvanlig ordning och varje natt den senaste veckan hade avslutats med frasen "det kanske drar igång inatt!", men den här kvällen sa vi inte så. Vi var så trötta på att vänta, trötta på att hoppas att det skulle dra igång, trötta på att vakna upp besvikna över att det var ännu en morgon utan bebis. Så, den här natten bestämde vi att vi lägger hoppet åt sidan och siktar in oss på att bli igångsatta om en vecka. Det kändes som att det var lika bra att förbereda sig på en igångsättning även om jag bad att det inte skulle behövas. Sedan somnar vi.

Vid klockan 5 på morgonen vaknar jag. Det känns lite blött och jag börjar genast fundera på om det kan vara vattnet eller om det bara är de tråkiga och rikliga gravidflytningarna. Jag reser mig upp och går in till badrummet och då börjar det att droppa på golvet. Det ÄR vattnet. Jag ropar på maken och väcker honom på exakt samma sätt som när jag skulle berätta att vi var gravida. Han vaknar upp med samma chock och frågar "är du säker?". Dummaste frågan ever enligt mig. Jag tittar på honom och undrar vad det annars skulle vara - jag står ju inte och kissar på mig direkt.

Jag ringer till förlossningen och berättar att jag läcker fostervatten och de frågar om vattnets färg och om jag känner några värkar. Ljusrosa och lite lätt molande värk är mitt svar. Jag får en tid kl 9 för en kontroll och de rekommenderar oss till att försöka sova lite till. Maken tog dem på orden och slocknade rätt så snabbt. Jag, å andra sidan, var alldeles för uppspelt för att kunna somna om. Det var ju på gång! Jag fantiserar om den nalkande förlossningen medan jag duschar och sminkar mig - allt för att undvika att se ut som ett hej-kom-och-hjälp-mig vid förlossningen (men som jag trots alla försök ändå gjorde).

Jag väcker maken i god tid och han frågar om jag har sovit något mer. När jag då säger att jag inte har kunnat somna om och att jag har sminkat mig istället så får jag en du-är-ju-så-störd-blick som bara min man kan ge.

Vi sätter oss i bilen och beger oss till förlossningen. Där får vi komma in i ett undersökningsrum och de bekräftar att det är fostervatten som läcker och att jag därför, om värkarna inte kommer igång av sig själv under dagen, kommer att bli igångsatt kl 8 dagen efter. Hon skickar hem oss med uppmaningen att vila och att vi ska komma in igen om värkarna kommer igång eller om jag får problem med att sova. Vi sätter oss i bilen, smsar våra familjer, kör hemåt och inser att nu är det inte långt kvar tills vi får träffa vår bebis.